Tre månader har gått sedan förra inlägget och det är dags att skriva något. En hel del har hänt sedan sist. Den största förändringen för min del har varit att jag har sagt upp mig och kommer att öppna en egen kaffebutik. Med stora planer, en väldigt liten budget och en del krångel så har öppningen systematiskt skjutits fram en vecka i taget, den senaste månaden. Fortfarande är det mycket jobb kvar (sortiment, grafisk profil, hemsida mm. mm) men jag hoppas ändå att kunna smygöppna redan på måndag 28 november.

Butiken är liten och kommer att vara inriktad på bryggkaffe med bönor från svenska smårosterier. Det kommer även finnas espressotillbehör, rengöringsprodukter, kaffekvarnar, reservdelar, te, choklad och annat skoj. Har du ett förslag på produkter som bör finnas så skicka ett mail till mig på henrik@smakfamiljen.se.

Butiken ligger på Norra Agnegatan 36 på Kungsholmen i Stockholm.
Hemsida och webshop: www.smakfamiljen.se

Välkomna förbi!

/ Henrik, 0738-454455

Under de senaste dagarna har Stockholm fått två nya maskiner. Den första är en La Marzocco Strada och den andra är en Slayer. Båda maskinerna erbjuder baristan att justera trycket under bryggningen. Stradan står på nyöppnade Kafé Esaias på Drottningatan 102b där kvarnen är fylld med da Matteos Vallgatan. Sedan tidigare står också en Strada på V Street på Vasagatan.


Gillar man trähandtag och träpaddlar beger man sig till Södermalm och Johan & Nyströms nyutbyggda butik och kafé. I samband med Stradans tillkomst har även Versalab kvarnarna hittat tillbaks. Denna Slayer är den första i Sverige och tillverkas, precis som Synesso, på den amerikanska västkusten.


I den nya delen finns bland annat ett trevligt koppningsbord och även en efterlängtad kundtoalett.


En liten siphonbar med två halogenlampor har också byggts till. Invigningskalas kommer att lite senare i höst. Kika gärna in på Johan & Nyströms blogg för lite mer fina bilder.

Vi anlände till Malmö framåt kvällen och mötte upp Fabian med flera på Te & kaffehuset för att dricka mer kaffe. Sedan den nya ägaren tog över butiken har de satsat på att erbjuda kaffe från ett flertal Skandinaviska rosterier som till exempel Tim Wendelboe, The Coffee Collective och Koppi. Dagen efter gjorde vi ett återbesök i butiken och blev bjudna på en Panama Geisha bryggd med Clever dripper. Om jag minns rätt så doserade de 30 gram till 350 ml vatten, dvs ganska kraftigt överdoserat. Lite för mycket nyponsmak för min del men annars en trevlig kopp.




Precis brevid butiken ligger Café 14 där Luis serverar sallader, mackor och kaffe från Love Coffee. Om man är extra snäll kan man även bli bjuden på en Chemex. Luis som har byggt upp hela caféet från grunden har dock valt att sälja verksamheten och från och med nu i dagarna så tar de nya ägarna över. Vi får hoppas att Luis är tillräckligt kaffeberoende och stannar kvar i branschen.


Vi drack även kaffe på Solde Kaffebar. Solde som numera också rostar åt sig själva men även andra som Bar Italia, Djäkne och Bastard. Dan Stenqvist med sällskap tittade förbi och bjöd oss på trevligt sällskap.


Nästa stopp, Stinshuset, där Lilla kafferosteriet rostar sitt kaffe och som visade sig vara en riktigt häftig lokal fullproppad med spännande rostgrejer.




En kort promenad inåt stan och vi hamnade på Lilla Kafferosteriets café. Här drack vi äkta guldbryggt kaffe och hängde i lilla kaffebaren. Även här överdoserades kaffet. Tror det var hela 30 gram grovmalt kaffe till en kopp på ca 25 ml.




En snabb enkel hann vi också med på det nyöppnade stället Djäkne.




Det här blev ett ganska trist inlägg. Lite som att titta på någons semesterbilder :) Om man ska jämföra Stockholm med Skåne så är kaffebarerna större, människorna lite mer avslappnade och kaffet smakar ungefär som i Stockholm. Jag får avsluta med att säga tack till alla trevliga människor som vi träffade!

Vi lämnade Gusto och Växjö för att ett par timmars senare vara framme hos Koppi i Helsingborg. För mig som var förstagångsbesökare så blev jag förvånad av deras stora lokal. På Stockholms kaffeställen är det trångt både bakom och framför baren. Hos Koppi var det ljust, rent, luftigt och gott om plats.




Koppi är väl mest känd för sin espresso som överdoseras och körs ganska tight. När vi anlände så började dock Charles med att bjuda oss på ett kaffe från Costa Rica bryggt i ett Hario V60-filter. Till skillnad från Malmö så doserades denna enligt de klassiska reglerna 6 gram per dl.


Även baristan Axel bryggde en V60 under med stort fokus.


Det största problemet med ett besök som detta är att det finns mycket kul att prova och risken för koffeinöverdos är överhängande. Något som jag ångrar att jag inte provade är deras kaffe tonic. En espresso som serveras i ett glas med is och tonic helt enkelt.

24 timmar senare återvände vi till Koppi och lyckades pricka in deras tisdagskoppning. På bordet stod det kaffe från Koppi men också från Espresso Lab (Sydafrika) och Kaffismidja (Island). Bland dessa var det ett kaffe som stack ut, en geshia från Hacienda La Esmeralda. Inte oväntat så smakade denna strålande gott!

Hos Gusto i Växjö fick jag min första riktigt goda espresso. Det var (om jag minns rätt) sommaren 2007 då jag under några månader bodde i Växjö. En bra sommar som även innehöll höjdpunkter som ett besök på James Bond museet i Nybro, Dinosaur Jr på Emmabodafestivalen, utflykt till Bruno Mathssons hus och ett biobesök på filmpalatset i Bromölla.

Sommaren 2011, eller rättare sagt i förrgår, så begav sig Daniel och jag oss ner till Helsingborg och Malmö för att utforska några av de mest omtalade kaffebarerna. Men innan vi lämnade den småländska skogen så stannade vi till hos Gusto.


Mattias serverade oss Haugaards Dogville som espresso och Haugaards Carmen som brygg. Besöker ni Gusto i dagarnar så har det troligen redan bytt blandningen till Akura, även denna från Haugaard. Eftersom jag har varit utan vettig Ostkaka i flera år så var jag tvungen att prova Stellas ostkaka som serverades med hallonsylt och grädda. Fantastiskt gott.


Gusto har även ett bra utbud av choklad, te och annat ätbart. Det finns mycket som jag tycker att Gusto gör bättre än många kaffebarer i Stockholm. Jag nöjer mig dock med att säga att Gusto är ett riktigt trevligt ställe och hoppas att ni som läser detta stanna förbi i Växjö om ni har vägarna förbi Småland.

Diskussionen om SCAE har pågått länge. Frågan handlar om vad SCAE ska arbeta med och vad de inte ska arbeta med. Något som det också brukar funderas över är varför det inte händer något. Enligt SCAE:s hemsida ska föreningen jobba med att öka kunskapen och kvaliten i branchen och hos landets kaffekonsumenter. Förutom att arrangerar svenska kaffemästerskapen så syns inte mycket av detta arbete.

Min önskan är att vi i Sverige hade en specialkaffeförening som under hela året aktivt arbetade med olika kaffefrågor. Exempelvis skulle man kunna ordna föreläsningar för baristor och konsumenter, arrangera resor till t.ex. Oslo för att besöka rosterier, bygga en specialkaffeportal, publicera en kaffetidning, fixa workshops och bjuda in långväga gäster och dra igång alla möjliga kaffeevents. Framförallt så skulle man kunna hålla igång en diskussion om specialkaffe. Det är också sådant som SCAE själva har uttryckt att de vill arbeta med.

Ett stort problem (eller jag vet inte om man ska kalla det ett problem egentligen) är att alla som arbetar med SCAE gör det ideellt. Att tacka ja till en plats i styrelsen innebär alltså att man är villig att lägga ner många timmar för att föreningen ska fungera. Pratar man med kaffefolk idag så är det fler än jag som upplever att föreningen har tappat fart på grund av att ledande styrelsemedlemmar saknar den tid eller intresse som behövs. Vad detta beror på vet jag inte men föreningen behöver verkligen ny energi.

Här kommer det andra problemet. Eftersom jag inte är medlem och inte arbetar med SCAE så har jag egentligen ingen rätt att klaga. Jag har funderat och funderar fortfarande på att bli medlem. Men varför ska jag egentligen bli medlem i en förening som har misslyckat med sina mål de senaste åren? Kanske är det dags för SCAE att enbart arrangerar Barista Cup och de övriga kaffetävlingarna?

Jag är dock redo att ge SCAE en chans och hoppas att de styrelsemedlemmar som inte har tid eller ork att lägga på föreningen lämnar plats åt andra. Jag hoppas också på större insyn i arbetet som görs för att undvika framtida oklarheter ch skandaler som verkar hända allt för ofta i kaffevärlden.

Nog med gnäll från min sida. Tanken var att det skulle bli ett positivt inlägg. Jag avslutar med att citera Mats som har lång erfarenhet av specialkaffesverig: "INGET HÄNDER OM ALLA SITTER BAKOM SINA JÄVLA DATORER O GNÄLLER KOM IN I MATCHEN". Det är alltså sådana som mig han syftar på.

Jag passade på att ta en avstickare till Antwerpen eftersom jag hade ett par dagar över efter besöket i Maastricht. Första stoppet var Caffè Nation som rostar och levererar kaffe till ett flertal andra caféer.









Ett problem som jag upplevde på Caffè Nation och på många andra ställen i Belgien och Holland var att de alltid rekommenderade det mest vanliga. Det känns som att de som jobbar med service inte tror att kunderna vill ha något utöver det vanliga. Kanske har de rätt eller så är servicepersonalen inte så intresserade. Exempelvis så frågade jag servitrisen på Coffè Nation om hon kunde rekommendera något gott kaffe. En lungo tyckte hon jag skulle ha och utan att egentligen sagt ja så serverades den en minut senare. På en restaurang i Maastricht rekommenderade bartendern deras ljusa lager på fat när de faktiskt hade en hel kyl fylld med ett tjugotal andra spännande sorter. Lite märkligt, tycker jag.

Nästa stopp blev Bar Choq.













Bar Choq ska snart flytta till en större lokal och även börja rosta sitt eget kaffe. Deras nuvarande ställe är väldigt skönt avslappnad med en bladning av alla möjliga prylar och detaljer. Även här var det mest lungo som beställdes men vi provade deras Aeropress, Clever och en vanlig espresso. Kaffet som serverades var rostat av Caffè Nation.

Lite skoj är det att de har modifierat sin utrustning en hel del. De har en fotpedal till ångan och ett avancerat timersystem för kvarnarna. Härnäst planerade de att bygga in ett tidtagare i maskinen för att bättre hålla koll på extraktionstiden. Självklart kör de med VST-filter och teflonbelagda portafilter.

Sammanfattningsvis så kan man säga att kaffet inte imponerade men att staden var fin och människorna var trevliga.

Det är otroligt kul att vi har internet och på bara några timmar kan arrangera en koppning med en handfull deltagare. Idag så hamnade vi på Espresso House på Sveavägen där John Dester precis hade avslutat sitt skift. Jag hade med mig lite kaffe från Maastrichtresan och de flesta andra deltog också med kul kaffe. Det som vi koppade var följande.

Gethumbwini, Kenya från Johan & Nyström
Fina Santa Teresa, Panama (Geisha) från Intelligentsia Coffee
Sidamo, Etiopien från Koffiebranderij OR (Belgien)
Buremera COE #21, Rwanda från da Matteo
Shakiso, Etiopien (Provrost) från Drop Coffee
Nyeri, Kenya från The Coffee Collective
Chiapas, Mexico från Blue Bottle Coffee
Ndiara, Kenya från Terroir Coffee
Fazenda Paraiso, Brasilien från Has Bean
Kenya från Coffee Nation



De som smakade bäst var Geishan från Intelligentsia och Kenyan från J&N. Även Drop Coffees Shakiso var fint bärig och Coffee Collectives Kenya hade en fin syra med nypontoner. Den senare hade jag svårt för men var poppis bland andra.

Som vanligt är det intressant att följa kaffet när det sjunker i temperatur. En del blir bättre medan en del blir riktigt tråkiga. Håll ett öga på STHLM Coffee Crew på Facebook och häng på eller bjud in till nästa koppning.

Som ni säkert vet så deltog jag i årets World Cup Tasters Championship nere i Maastricht. Totalt deltog 34 länder och jag hamnade på plats 14, vilket jag är ganska nöjd med. Totalt hade jag 6 av 8 rätt vilket hade lett till en semifinalplats om jag hade varit lite snabbare.



Årets vinnare blev Kyriakos Ouzounidis från Grekland som lyckades att slå Brasilien, Japan och Irland i finalen utan att egentligen smaka på kaffet. Det den grekiska mästaren gjorde var att studera kaffets färg och på så sätt se vilka koppar som skiljde sig åt. Allt kaffe är rostat på samma sätt och bryggt på exakt samma sätt. Problemet är att det bryggda kaffet ändå kan skilja sig i färg, vilket Kyriakos utnyttjade.



Kyriakos bröt inte mot några regler men är såklart inte en värdig vinnare då hela tävlingen handlar om att smaka på kaffe. Jag får helt enkelt säga grattis till David Walsh som borde ha vunnit men kom tvåa. Förhoppningsvis kommer vi att få se vissa förändringar tills nästa år som till exempel svarta koppar.



De olika kaffesorterna som användes i första omgången var:
Guatemala Finca Celan - Keya Mwiria Estate
Mecioco boca de monte - Thailand Akha ama
Costa rica Tarrazu - Brasilien Pereira estate
Nicaragua Jonotega Matagalpa - Panama Dona Antonia estate
Kenya Nyeri - Panama Dona estate
Brazil Rainha - Brazil Pereria estate N
Tanzania Ngila estate - Guatemala Finca Ceylan
Ethiopia Yirgacheffe - Ethiopia Sidamo FT

I semifinalen och finalen användes ungefär samma kaffe. Det som tillkom var bland annat:
Indonesien Sumatra - Indonesien Mandheling
Zambia Munali - Burundi AA

Vem gör Stockholms grymmaste cappuccino? När man tänker efter så är det konstigt att ingen har profilerat sig som ett cappuccinoställe. De allra flesta älskar latte/cappu men jag kan inte komma på ett enda ställe som har ett rykte om sig att servera riktigt bra mjölkbaserade kaffedrycker.

Även om jag vanligtvis anser att latte art är ganska... töntigt, så tycker jag att ett ställe som Streamer Coffee är så otroligt coolt. Bodde jag i Tokyo skulle jag hänga här varje dag och dricka latte. När får vi se baristor sponsrade av Nike och G-Shock i sverige?



Så dagens tips blir att ställa upp i söndagens latte art tävling och i höst öppna ett riktigt cappuställe i höst!

Auktionen är avslutad och jag ska erkänna att jag har ganska dålig koll på hur bra kaffet är i år. Tittar man enbart på priserna så har flera gått upp sedan förra året men samtidigt har andra priser gått ner.

Om man ska fortsätta på det skandinaviska temat så köpte Kaffa (Norge), Johan & Nyström (Sverige), Tim Wendelboe (Norge), Solberg & Hansen (Norge) och The Coffee Collective & Koppi (Danmark & Sverige) kaffe på förra årets auktion. I år så var The Coffee Collective ensam skandinaviska köpare. FikaFika Coffee Company låter i och för sig svenskt men är inte helt oväntat ett japanskt företag.



I brist på intressant information så bifogar jag en spännande uppackningsfilm :)

Uppdatering: Johan & Nyström meddelar på sin blogg att de kommer köpa in kaffe från Esmeralda via annan budgivare. Såklart är det mycket troligt att även andra rostare gör samma sak.

Skandinavien dominerade hårt i WBC de första åren. Sedan kom de andra länderna i fatt och idag är konkurrensen stentuff. För att bli World Barista Champion 2011 är det viktigaste att inte göra några misstag. Allt måste funka och kaffet måste samtidigt falla domarna på smaken. Inte en lätt uppgift.

I helgen kunde alla smaka kaffe i världsklass hos Drop Coffee där tre nationella vinnare serverade sitt tävlingskaffe.



Håkon Kinn från Norge serverade ett mjukt, aromatiskt och lätt kaffe från Colombia. Finlands Lauri Pipinen serverade en fyllig söt soltorkad Brasilianare. Alexander Ruas serverade en något mer komplex blandning med tydlig syra och sötma. Det var väldigt intressant att få smaka alla tre då de var väldigt olika.

En intressant iakttagelse är att baristornas personlighet återspeglas i deras val av kaffe. Nu känner jag inte dessa baristor utan baserar min teori utifrån deras utseende. Håkon, som har valt ett ganska lätt och elegant kaffe kör med vit elegant skjorta och slips. Lauri som har valt ett lite ruffare soltorkat kaffe har också den lite hårdare stilen med tatueringar o grejer. Alexander som är fotograf, klok och klurig är lite mer komplex som person och har därför valt en blandning med flera sidor att arbeta med. Frågan som återstår att besvaras är vilken typ av personlighet som domarna i WBC tycker representerar en World Barista Champion.

Kör hårt Alexander!

Det finns ett stort problem med Stockholms kaffebarer. De är för få och håller för låg nivå för dagens baristor. Jag har den senaste tiden träffat flera baristor som har velat jobba med kaffe på en hög nivå, men hittar inga ställen som har samma ambitioner. Hur många ställen i Stockholm finns det som erbjuder en möjlighet att utvecklas och inte bara få langa latte hela dagarna. Det är väldigt få.

Detta är också ett problem för specialkafferostarna. De lägger ner mycket tid på att kunna erbjuda riktigt bra kaffe men har knappt en handfull kaffebarer att slåss om.

Jag kan tänka mig att det är så här på grund av att man som kaféägare har så otroligt mycket att göra och har ganska lite tid på att fokusera på sina baristor. Men problemet kvarstår. Vi har många nya baristor som vill utvecklas och bli framtidens superstjärnor. Men hur ska de bli det?

För att specialkaffe ska utvecklas behöver vi fler duktiga baristor och specialkafferosterier som tjänar pengar. Som jag ser det så är enda sättet att nå dit att få fler kaffebarer att fokusera på sina baristor.

Det kommer nog att hända mycket skoj de närmsta dagarna i Houston. Först så genomförs en del intressanta föreläsningar på SCAA Symposium och sen korar USA sin nya baristamästare. I samband med detta så pågår också en stor mässa där mycket intressant kan hända. Brewers Cup kommer hinns också med. Följ Symposium via Twitter eller avvakta på att bloggarna ska rapportera.

Alldeles nyss lades denna video ut på nätet som jag tror ger en ganska bra bild av hur kaffedrickandet ser ut idag.

SCAA Symposium Street Interviews from nick cho on Vimeo.

Strax söder om Stockholm ligger världsarvet Skogskyrkogården, en gigantisk kyrkogård skapad av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Området är ett populärt mål för de som vill ta en stillsam promenad eller begrunda de intressanta byggnaderna. Speciellt är det en byggnad har jag har fastnat för, nämligen skogskapellets väntrum.

Själva skogskapellet ligger väldigt fint mitt bland de höga tallarna. På taket sitter en vakande dödsängel och resten av byggnader innehåller många spännande detaljer som nyckelhålets placering mitt i en dödskalles öga. Men det är som sagt själva väntrummen som intresserar mig mest.

Detta väntrum tillkom långt efter att Skogskapellet stod färdigt och är kanske inget arkitektoriskt mästerverk. Men för mig skulle detta ställe vara en perfekt plats för att servera kaffe. Byggnadens inredning är väldigt enkel och alla fönster skapar känslan av att man verkligen sitter mitt i skogen. Det påminner förstås en del om Bruno Mathssons idé att med glas släppa in naturen i vardagsrummet. Just denna kombination av stillsam natur i en speciell miljö och ett gott kaffe är enligt mig så nära en perfekt kaffeupplevelse man kan komma.

En del kanske tycker att en kopp kaffe på en bergstopp längs Kungsleden skulle ge en större upplevelse. Såklart är naturen där mer storslagen och ger ett fint minne men fokuset kring kaffet är inte lika viktigt samtidigt som situationen är lite för avslappnad.

Okej, jag inser nu att jag nog inte ska kalla det för en kaffeupplevelse eftersom det jag är intresserad av är själva kafferitualen. Jag tycker helt enkelt att det vore otroligt spännande att använda kaffe (bryggningen och drickandet) på ett liknande sätt som te i en japansk tecermoni. Fast på ett svenskt sätt. Kanske är det jag som börja bli gammal och tycker att det kan behövas med pauser i vardagen. Men jag tror helt klart att det behövas en plats där man kan få tid för eftertanke och att njuta av nuet med en kopp kaffe i handen.

På den svenska marknaden kostar en påse med 250 gram specialkaffe ungefär 90-119 kr. Detta ger ett kilopris på cirka 400 kr vilket kan jämföras med kaffet på Konsum som kostar ca 70 kr per kilo. Är verkligen 400 kr ett rimligt kilopris? Vad är det man som konsument egentligen betalar för?

Priset på råkaffe har stigit det senaste året men är fortfarande en ganska liten del av butikspriset. En rostare som öppet redovisat vad deras råkaffe kostar är Tim Wendeboe. Priset på den större delen av kaffe han köper in är ca 3-5 dollar per pound. Detta ger ett pris på 55-66 kr per kilo. Till detta tillkommer frakt som enligt samma källa ökar kilopriset med 25-30 procent. Om vi räknar på 60 kr per kilo och frakt på 30 % ger detta ett kilopris på 78 kr. Det rostade kaffet tappar i vikt och räknar vi med detta (10% viktminskning) så hamnar vi på ett slutpris på 85 kr.

Jag vet att det har varit en ganska stor turbulens på kaffemarknaden den senaste tiden så mina beräkningar kan eventuellt vara helt galna. Växelkursen har också varierat. Men jag känner att mina beräkningar nog kan ge en någorlunda korrekt bild.



När väl råkaffet har landat hos rosteriet så kommer nästa kostnader. Rostutrustningen kostar pengar, hyra för lokalen ska betalas och att driva en verksamhet kostar såklart. Vi kan säga att en rost kostar 150.000 kr och att övriga startkostnader uppgår till 100.000 kr. Det blir totalt 250.000kr som ska finansieras med ett lån.

Rosteriets fasta kostnader består alltså av räntekostnader för lånet, hyra för lokal, el och telefon, kontorsmaterial, hemsida, avskrivningar och lite annat. För en liten verksamhet kanske det hamnar på ca 12.000 kr i månaden.

Självklart ska man också kunna ta ut en rimlig lön för att driva ett rosteri. En bruttolön på 20.000 kr i månaden ger en kostnad på ca 28.000 kr.

De sista kostnaderna som tillkommer är de rörliga utgifterna. Det vill säga kostnader som ökar i takt med ökad produktion. Det handlar om råkaffe (22kr), påse (2kr), gas och andra småsaker (1kr) för varje 250 grams påse.

Ett normalt försäljningspris från rosteriet är ca 45 kr per påse 250 gram. De rörliga kostnaderna för en påse är 25 kr vilket ger en marginal på 20 kr per påse. Dessa 20 kr ska täcka alla fasta kostnader som rosteriet har. Återförsäljarna köper alltså in kaffe för 45 kr per påse och försäljningspriset är vanligtvis 90-109 kr. En kostnadskaka för en påse ser ut ungefär så här.



Momsen för kaffe är 12% och för en påse som kostar 100 kr försvinner 11 kr bort i moms. Rosteriet behåller 20 kr, råkaffe och förpackningen betalar man 25 kr för och butiken behåller 44 kr.

Försöker vi räkna på hur mycket ett rosteri behöver rosta för att kunna betala sina räkningar (144.000 kr per år) så behöver rosteriet sälja 1,8 ton kaffe. Det betyder 600 påsar (250 gram) i månaden. För att som företagare kunna ta ut en lön så ökar årskostnaderna till 384.00 kr vilket kräver att 4,8 ton kaffe behövs säljas varje år.

Om vi fokuserar på att få ner priset i butiken finns det tre saker som kan göras. Rosteriet kan välja att köpa in kaffe av lägre kvalitet, vilket vi såklart vill undvika. Den andra biten är att butiken sänker sin marginal, vilket verkar mest logiskt. Man kan ju undra varför butiken tjänar dubbelt så mycket per såld påse kaffe som rosteriet.

Den sista biten är rosteriets påslag som står för nästan hälften av rosteriets utpris. Inom företagsekonomin pratar man om Economic of scale. Med detta menas att varje produkt blir billigare ju fler man tillverkar, till en viss gräns. Skulle exempelvis ett rosteri öka sin produktion från 5 ton per år till 20 ton per år så skulle lönekostnaden mm. minska från 20 kr per påse till 5 kr per påse. Med andra ord, en större volym skulle kunna ge ett lägre konsumentpris.

Jag vill åter igen poängtera att jag kan ha fel och att olika rosterier har olika förutsättningar och visioner. Men det framkommer ändå att ett mikrorosteri behöver rosta ca 4-5 ton per år för att kunna leva på det. Koppi, Drop coffee, Solde Kafferosteri och da Matteo har den stora fördelen att de också rostar till en egen kaffeservering.

För att inte ta upp för många saker på en gång så återkommer jag inom kort med ett uppföljande inlägg. Även den gången kommer det att handla om priser. Mikrorosterierna är väldigt välkomna att kommentera på min beräkning.