Det har gått några dagar sedan senaste inlägget. Anledningen är inte att jag har varit lat utan för att jag har haft svårt för att få till några vettiga inlägg.

Jag hade tänkt att skriva något om Bianchi Cafe & Cycles som nyligen öppnade i Stockholm. Jag hade inbillat mig att det skulle vara en liten mysig cykelbutik med en liten kaffebar i ett av hörnen. Men när jag gjorde ett besök under gårdagen insåg jag hade haft helt fel. Lokalen är väldigt påkostad och har två stora kaffebarer och totalt 128 platser. Kaffet som serverades var rostat av Lavazza och smakade mest bränt och riktigt dåligt.

Sedan hade jag tänkt att skriva att det snart är exakt två år sedan vi körde en latte art throwdown på Tvålpalatset. Denna följdes sedan upp av ytterligare en lat på Kaffefabriken. Inget av dessa ställen finns idag kvar men jag tycker att någon definitivt borde dra igång liknande aktiviteter för baristorna här i Stockholm. En brewdown kanske?

Sen så har jag också undrat varför så många rostar Kebado Dara? Det är inte bara da Matteo och Drop Coffe utan även Koppi och Johan & Nyström som gör det. Ett fint och trevligt kaffe, men är det inte lite tråkigt när alla kör samma kaffe?

Kapselmaskiner har det också snackats en hel del om. Jag hade tänkt att skriva något om det men kände inte att jag hade något intressant att tillägga. Så ni får helt enkelt vänta en eller två dagar till innan nästa inlägg.

Kaffebar - Stockholm from Henrik Sandén on Vimeo.
Innan Mellqvist tog över lokalen på Hornsgatan 78 låg här Kaffebar. Barens ägaren Johan Sörman, som bland annat har sagt Här dricker vi kaffe, om ni vill ha ekblad eller hjärtan på skummet får ni gå ner till city, lyckades skapa en hemtrevlig känsla som många uppskattade.

Så här skriver Carl Johan De Geer om Kaffebar i sin bok Jakten mot nollpunkten.
Varje dag på väg till arbetslokalen stannade jag till vid ett litet kafé. Där serverades ett tjockt och tillfredsställande kaffe. Special kallas det, gjord på en dubbel espresso och mycket mjölk. Det är lätt att komma i samspråk med de andra gästerna, kvinnor och män som är både okända och välkända för varandra. Ömsesidigt omtyckta ansikten. Det uppstår en alldeles egen kultur på ett sådant ställe.

Och så vidare. Även Stieg Larsson var stammis här och en hel del andra kändisar.

Ett år efter att Kaffebar hade sålts öppnades stället igen, bara ett stenkast bort från Hornsgatan. Som jag förstår det så är personalen den samma, kaffet det samma och även menyn den samma. Jag har skrivit lite om den nya kaffebaren tidigare men gjorde i veckan ett återbesök. Kaffet kan definitivt smaka bättre men stället är verkligen trevligt och poppis. Förvänta dig dock inga sköna flushljud eller att se några tampers.